Iltaa!

Eilen tapahtui jotakin merkittävää armeijan suhteen. Mut kotiutettiin, mutta ihan omasta päätöksestäni. Jotkut tiesivät jo, että mun aatteet ja arvot eivät kohtaa armeijan aatemaailman kanssa. Ennen tämän kirjoituksen julkaisemista tiesivät keskeyttämisestäni lähiomaiseni sekä kasarmilla olevat. Halusin pitää asian salassa vähän aikaa, jotta voisin tulla kotiin rauhassa.

Palasin jo lauantaina kahden päivän lomille, koska virallinen kotiuttaminen tapahtuisi vasta tiistaina. Lopullisen päätöksen tein siis lauantaiaamuna.

Mitkä olivat sitten keskeyttämisen syyt? Kuten sanoin, omat näkemykseni eivät kohtaa Puolustusvoimien toimintatapojen kanssa. En välttämättä muista kaikkia asioita mainita tässä, mutta keskustelen mielelläni lisää, jos kysymyksiä ilmenee.

Ensimmäiseksi se, miten alokkaita kohdellaan. En ottanut huutoa, komentamista tai haukkumista kertaakaan henkilökohtaisesti. Tottakai se ärsyttää, kun omasta mielestä turhista asioista huudetaan jne. Mulla heräsi tästä kokoajan vain yksi kysymys. Mihin tällaisella toiminnalla pyritään? Sillä tavoitellaan tottelevaisuutta, alistumista käskyille kyseenalaistamatta sekä ryhmän tehokasta ja nopeaa toimintaa.

Seuraavaksi kysynkin, miten huutaminen, komentaminen ja haukkuminen voi johtaa parhaimpaan mahdolliseen tulokseen, kun se väistämättä herättää alokkaiden keskuudessa vastustusta, ärtymystä ja kiukkua? Kaikki nämä ovat ihmisen luonnollisia reaktioita kyseisiin toimintatapoihin. Tuvan kesken huomasimme, että jo joukko-osaston sisältä löytyi inhimillisempääkin johtamista, jolla varmasti päästiin ainakin yhtä hyviin, ellei parempiin tuloksiin. 

Tässä kohtaa lienee syytä mainita, että sota omasta näkökulmastani on täysin turhaa, eikä se johda mihinkään. Siitä syystä sitä ei myöskään mun mielestäni kuuluisi harjoitella, eikä sen käymiseen varautua. Sen sijaan konfliktien ratkaisemiseen pitäisi etsiä uusia tapoja ja samalla ehkä myös laajentaa kaikkien näkemystä ihmiskuntaa koskevien asioiden suhteen. Sivuutan nyt tämän ajatuksen, ja keskityn siihen, että sodan käyntiä harjoitellaan. Sota ei koskaan ole kiva asia, mutta jos sen käymiseen varaudutaan, kannattaa mahdollisimman hyvän lopputuloksen saavuttamiseksi kouluttaa joukot toimimaan yhtenäisesti. Kritisoinkin tapoja, jotka mielestäni eivät johda tähän tavoitteeseen. Eikö alokkaita kannattaisi johtaa ja kouluttaa oikeasti joukkuehenkeä rakentavalla ja motivaatiota lisäävällä tavalla? Vaikka armeija perustuu hierarkiaan, voisi se mielestäni harkita toimintatapojensa avartamista ja nykyaikaistamista. Tänä päivänä tiedetään ihmisestä, ihmisen käyttäytymisestä ja toiminnasta ryhmässä sekä erilaisista johtamistavoista niin paljon enemmän, että armeijankin olisi aika tarkistaa menetelmiään. 

Toinen itselleni ristiriitainen asia oli se, että armeijaan periaatteessa mennään opettelemaan tappamista. Evankelis-luterilaisen kirkon jäsenenä on vastenmielistä harjoitella jotakin, joka kielletään kymmenessä käskyssä. Jos sota syttyisi jostain itselleni riittämättömästä syystä (huomioi, että en haluaisi sotia missään tilanteessa tai mistään syystä), tuntuisi kamalalta tähdätä kiväärin piippu toista ihmistä kohti. 

Kun olin viikonloppuna kotona lomilla ennen lopullista kotiuttamista, huomasin myös seikan, joka helpotti omaa pahaa mieltäni keskeyttämisen suhteen - enhän mä armeijaan lähtenyt sitä keskeyttääkseni. Katselin poliisikoulun hakuvaatimuksia, ja minun kannaltani erittäin olennainen asia oli muuttunut tämän vuoden alusta lähtien. Vuoden työkokemusta ei enää tarvita, joten ainoa syy miksi armeijaan lähdin, poistui. 

Armeija itsessään on ainutlaatuinen kokemus, kunhan siellä oleminen ei tunnu liikaa itseään vastaan sotimiselta, vaan hyödylliseltä ja tarpeelliselta. Kehotan kuitenkin tyttöjä sekä poikia kuuntelemaan tarkkaan, miten itse tuntee ennen palvelukseen astumista ja armeijassa palvellessaan. 

Go' kväll!

Det hände något anmärkningsvärt gällande min militärtjänstgöring igår. Jag blev demobiliserad, det vill säga att jag i mitt fall avbröt tjänstgöringen av egen vilja. Några visste redan, att mina egna värden och idéer inte gick samma väg med militärens riktning. Innan jag publicerat detta inlägg, visste bara min familj och de på kasernen om att jag avbrutit. Jag lät bli att berätta åt någon, för att jag ville komma hem i lugn och ro. 

Jag kom hem redan på lördag på permis, för den egentliga demobiliseringen kunde först utföras på tisdag. Det slutliga beslutet gjorde jag alltså på lördag morgon.

Varför beslöt jag att avbryta? Som jag tidigare nämnde, ser jag inte lika på saker, som Försvarsmakten. Jag kommer kanske inte ihåg att ta upp allting här, men jag diskuterar gärna vidare, om det uppkommer frågor. 

Jag ska börja med att ta upp hur rekryterna blev behandlade. Jag tog aldrig skrikandet, befallandet eller skällandet personligt, men visst börjar det bli irriterande efter en stund, då man hela tiden för höra om för en själv onödiga saker. Jag började dock tänka på en enda fråga, vad strävar man efter med denna verksamhet? Man strävar efter lydnad, att underordna sig efter order utan att ifrågasätta dem samt snabbt och effektivt handlande i grupp. 

Nu undrar jag, hur kan skrikande, befallande och skällande skulle kunna resultera i det bästa möjliga, när det ofrånkomligen väcker motstridighet, irritation och vrede hos rekryterna? Dessa tre är naturliga reaktioner hos människan, då hon blir behandlad på ifrågavarande sätt. På mitt rum märkte vi dock, att det redan inom kompaniet fanns mänskligare ledarskap, som säkert ledde till minst lika bra, om inte bättre resultat. 

Nu lär det nog vara bra att nämna att krig enligt mig är totalt onödigt och att det inte leder till något. Därför tycker jag inte heller att man ska öva eller förbereda sig inför det. Däremot borde man söka nya sätt att lösa konflikter på och samtidigt kanske vidga allas syn gällande frågor som angår alla folk. Nu ställer jag denna tanke åt sidan, och koncentrerar mig på att vi övar oss att kriga. Krig är aldrig något trevligt, men om man förbereder sig inför det, lönar det sig att träna trupperna till att handla enhetligt för att uppnå det bästa resultatet. Detta är orsaken till att jag kritiserar de metoder, som används för att uppnå saker, som de enligt mig inte direkt leder till. Vore det inte mer ändamålsenligt att leda rekryterna på ett sätt som på riktigt stöder gruppdynamiken och ökar motivationen? Även om militären bygger på ett hierarkiskt system, kunde den enligt mig överväga att vidga och modernisera sina tillvägagångssätt. I dag vet man så mycket mer om människan, hur hon beter sig och handlar i grupp och om olika sätt att leda, att det också vore tid för militärmakten att granska sina metoder. 

En annan sak som var mycket svår för mig, var att man i princip lär sig att döda i militaren. Som medlem av den Evangelisk-lutherska kyrkan, känns det knasigt att öva sig i sådant som förbjuds i de tio budorden. Om ett krig bröt ut på grund av något för mig otillräckligt skäl (observera, att jag aldrig skulle vilja kriga i någon situation), skulle den kännas hemskt att rikta pipan på geväret mot en annan människa. 

När jag var hemma på permis på veckoslutet före jag slutligen skulle hem på tisdag, märkte jag också en sak som lättade på mitt egna dåliga humör gällande avbrytandet. (Inte hade jag ju ryckt in för att sedan komma hem genast.) Jag läste om ansökningskriterierna till polisskolan, och en för mig mycket betydande sak hade ändrats från och med början på året. Man behöver inte längre en ett års arbetserfarenhet, så den ända orsaken till att jag skulle göra militärtjänst, fanns inte längre. 

Att utföra militärtjänst i sig själv är en enastående erfarenhet, då tillvaron där inte känns som att gå emot sina egna värden, utan som nödvändig och nyttig. Jag råder dock alla pojkar och flickor till att lyssna på sig själva, hur känner de före de ska rycka in och under deras beväringstid.

~Anna

Moi!

Nyt ei mitään pitkää raapustusta tule. Tunsin silti tarpeen kertoa hiusten pituuden merkityksestä vähän. Itse leikkasin jo ennen armeijaan lähtöä suhteellisen lyhyet hiukset, ja juuri äsken kävin lyhentämässä niitä vähän lisää. 

Naisilla saa siis olla pitkät tai lyhyet hiukset. Pitkien pitää olla päätä myöten tiukalla nutturalla niskassa. Mitään sojottavia hiussuortuvia ei sallita. Lyhyet hiukset (kuten mun) ovat sitten siten, kuten asettuvat. Huomasin, että omat hiukseni, vaikka lyhyet jo olivat, kaipasivat vielä hieman lyhennystä eri puolilta. Yön jälkeen alkoi nimittäin helposti pyörteen kohdalta sojottamaan typeriä töyhtöjä. Tuskinpa se ketään muuta kasarmilla haittasi, paitsi itseäni. Päätin silti leikata siiliksi kaikkialta muualta, kuin päälaelta. Nyt onkin sitten edessä aina lomilla värjääminen ja leikkaaminen, mutta eiköhän se hoidu kotikonstein; iskän partakone vain käteen ja väriä kaupasta. Jos joku ei satu tietämään, on minulla siis punaiset hiukset. 

Sitä piti sanomani, että lyhyet hiukset armeijassa ovat erittäin helpot. Kaikilla muilla tytöillä mun saapumiserästä on pitkät hiukset, ja niilläkin pärjää ihan hyvin ilmeisesti. Vaatii vain vähän totuttelemista tuo aamulla siistiksi saaminen kuulemma. Suosittelen lyhyeksi leikkaamista, jos tuntuu siltä, että se sopisi ja itse tykkäisi. Helpottaa mun mielestä suunnattomasti, kun ei tarvitse miettiä aamulla, meneekö vessaan tai siistiikö hiuspehkoa. (Kyllä ne molemmat tietenkin ehtii. Yleensä.)

 

Alhaalla vielä kuva tänään leikatusta tukasta!

 

 

Hej!

Jag ska inte skriva någon roman denna gång, men jag kände ett behov av att berätta lite om hur längden av håret påverkar tjänstgöringen. Själv klippte jag kort hår redan före jag ryckte in, och nyss var jag till frisören igen för att korta av det än en gång. 

Kvinnor får alltså ha långt eller kort hår. De med långt hår bör ha det slätt mot huvudet och sedan göra en snygg och tajt knut i nacken. Inga sprätande hårstrån får synas. Om man har kort hår, får det vara som det är. Jag märkte, att även om mitt hår redan var kort, krävde det lite klippning. Efter natten sprätade det nämligen upp störande hårtoffsar på ett ställe där det var en snurr i hårbotten. Jag tror inte det störde någon annan på kasernen, men jag blev själv aningen frustrerad. Jag bestämde mig alltså för att ytterligare klippa håret kortare. Det blev snaggat runtom, och längre på hjässan, där det redan varit längre. Nu är det bara att klippa och färga alltid, då jag kommer på permis. Det borde väl inte vara svårare, än att ta tag i pappas rakmaskin och köpa hårfärg i affären. Om någon inte vet, så har jag alltså rött hår.

Det jag egentligen skulle säga, var att kort hår i militären gör livet lättare. Alla andra flickor som ryckte in med mig har långt hår. De säger att det går att klara sig helt bra, men att det tar en stund innan man vänjer sig med att få håret i ordning på morgonen. Jag rekommenderar kort hår, om det känns som att det skulle passa och att man själv skulle gilla det. Det lättar väldigt mycket för mig i alla fall, när jag inte behöver välja mellan att gå på toaletten, och att snygga till frillan på morgonen. (Nog hinner man men både och också. Oftast.)

 

Nedan finns ännu en bild på det idag klippta håret!

 

 

 

~Anna

Vasen, vasen, vasen!

Nyt on ensimmäisille lomille päästy, ja ajatukset ovat sekä selkiytyneet, että sekoittuneet. Ensimmäinen viikko oli selvästi raskaampi kuin toinen. Yritettiin tutustua oman tuvan asukkaisiin, siinä samalla vähän niihin poikiinkin (se ei onnistunut niinkään helpolla). Kaikki oli uutta, vapaa-aikaa ei herunut, asiat piti osata heti ensimmäisen opetuskerran jälkeen ja kaikki oli muuten vaan sekaisin. 

Mistä aloittaisin? On niin paljon kerrottavaa, mutta kaikkea en millään voi tai pysty tähän tiivistämään. Ensin fyysinen puoli. En vielä missään vaiheessa ole tuntenut, että jäisin jälkeen. Ei meillä tosin ole ollutkaan mitään liikuntaharjoituksia, poislukien marssi, johon en voinut osallistua pienen jalkavamman vuoksi. Seuraavaa marssia odotan innolla, sillä sellaista en ole siviilissä kokeillut. Uintitesti oli torstaina, ja siitä selvisin helpolla. Seuraavaksi on muistaakseni lihaskuntotesti. Olen kotona kokeillut, ja suhteellisen hyvin luulen pärjääväni. Cooper-testi on ainoa, jota stressaan. Juokseminen ei ole koskaan ollut mun lempilaji. Vähän olen valmistautunut lenkkeilemällä, mutta tiedän, ettei tulos tule olemaan mitenkään hääppöinen. 

Sitten henkinen puoli. Mulla oli rankkaa juuri tällä taholla. En ala täällä blogissa purkamaan omia aatteita ja ideaalejani, mutta alussa oli erittäin vaikeaa muistaa, että saan ajatella miten haluan, kunhan toimin käsketyllä tavalla. "Aivot narikkaan" käsite on mielestäni huono kuvaamaan sitä, millä mielellä armeijaan kannattaa lähteä. Itse en jättäisin aivojani narikkaan missään tilanteessa, varsinkaan varusmiespalveluksessa. Omat mielipiteeni ja aatteeni ovat aivan liian tärkeitä siihen, että antaisin muiden ihmisten tai valtakunnalliset instituution niihin vaikuttaa jättämällä oman päättelykykyni tyystin pois. Pää pitää pitää kylmänä ja antaa asoiden mennä toisesta korvasta sisään, ja sitten toisesta ulos. Siinä välissä voi sitten noudattaa niitä annettuja käskyjä ja ohjeita. 

Tytöllä tukijoukkoja on aina vähemmän armijassa, mutta luulen uskaltavani sanoa, että olemmekin juuri siitä syystä paljon tiiviimmin toisiamme tukemassa, kuin pojat. En väitä, etteivätkö pojat osaisi tukea toisiaan, mutta luonnollisesti vähemmistö isossa yhteisössä muodostuu tiiviimmäksi, kuin enemmistö. 

En nyt tällä kertaa kirjoittele enempää. Jos jaksan, saatan vielä tehdä yhden postaukset ennen takaisinlähtöä maanantaina. 

 

 

Vänster, vänster, vänster!

Nu har jag permis för första gången. Jag är både förvirrad och mer säker om vissa saker. Den första veckan var mycket mer krävande och tyngre, än den andra. Man skulle bekanta sig med sina rumskompisar, men även också med killarna (vilket inte var så enkelt). Allting var nytt, ingen fritid, det skulle gå rätt till efter att det en gång hade visats och allting var annars bara upp och ner. 

Var ska jag börja? Det finns så mycket jag vill berätta, men det är omöjligt för mig att klistra ihop allt det till ett paket. Först det fysiska. Det hände inte en enda gång, att jag kände att jag inte skulle ha orkat. Det enda vi haft i moitonsväg är ju faktiskt en marsh, som jag inte kunde delta i på grund av en mindre skada i foten. Jag väntar ivrigt på nästa marsh, för det är något jag inte varit med om tidigare. Vi hade ett simtest på torsdag, vilket jag klarade av lätt. Till näst har vi ett konditionstest för muskler, om jag minns rätt. Jag har provat övningarna hemma, och jag tror att jag kommer att klara mig ganska bra. Cooper-testet är det enda fysiska test jag stressar inför. Jag har aldrig gillat att jogga, men nog har jag lite tränat inför det. Jag vet dock, att resultatet inte kommer att vara särskilt bra. 

Sedan det psykiska. Jag hade det ganska tungt med just det här. Jag ska inte gå in på mina egna ideal eller tankesätt här på nätet, men i början hade jag svårt att minnas, att jag kan tänka vad jag vill, bara jag gör vad som sägs. "Aivot narikkaan", vilket betyder att man inte själv behöver tänka, tycker jag att är fel attityd att börja sin militärtjänstgöring. Själv skulle jag aldrig låta bli att tänka själv, speciellt i lumpen. Mina egna värden och ideal är för viktiga för att jag ska låta andra människor eller en statlig institution påverka dem genom att själv sluta tänka. Man bör hålla huvudet kallt och låta allt komma in genom ena örat, och sedan ut genom det andra. Under denna process ska man ju sedan givetvis följa de givna beordran och anvisningarna.

Som flicka har man alltid färre stödtrupper i militären, men jag tror vågar påstå, att vi just därför är mycket närmare varandra, än killarna. Jag säger inte, att pojkar inte kan stöda varandra, men det är naturligt, att en minoritet i ett större koncept alltid står närmare varandra, än majoriteten. 

Jag ska inte skriva något mer nu, men om jag orkar, gör jag möjligtvis ett till inlägg före jag ska tillbaka på måndag. 

 

 

~Anna

Iltaa!

Ylihuomenna astun aamupäivällä autoon (sekä asepalvelukseen, haha), jonka puskuri sen jälkeen suunnataan kohti Säkylää ja Huovinrinnettä. Ja kyllä, saan kyydin. Taitaa jännittää sekä mua, että vanhempia sen verran, että on kaikkien kannalta paras vaihtoehto ajaa Säkylään autolla yhdessä ja sitten dumpata mut sinne. 

Valmistautumisen aloitin jo silloin, kun palasin Suomeen syksyllä. Tarvittavia papereita ja muita tavaroita olen etsinyt käsiini, ja viimeksi tänään kävin Prismassa ostamassa muutamat urheilusukat. Huomenna ohjelmassa on jalkapäivä salilla. Voisin ehkä mainita, että olen (Kreetalla viettänyttä aikaani lukuunottamatta) harrastanut voimaharjoittelua kuntosalilla suurinpiirtein vuoden. Aloitin salilla käymisen tulevaisuuden toiveammatin takia, joka on fyysisesti vähän vaativampaa laatua. Nyt olen lihaskunnoltani armeijaa varten luultavasti ihan hyvässä kunnossa.

Saliharjoittelu on koostunut eri veto-, punnerrus-, soutu- ja kyykkyliikkeistä, sekä yksittäisiin lihaksiin kohdistuvista liikkeistä. Näitä harjoituksia olen tehnyt vapailla painoilla tai taljassa, ja joskus jollain vastaavalla laitteella. Vapailla painoilla tai käsipainoilla tehdyt liikkeet ovat silti mielestäni voimaharjoittelun pääasia, jolloin tiettyä liikettä tehtäessä liikkeen tasapainoisena pitävät lihakset myös tekevät töitä. Toisin sanoen myös koordinaatio kehittyy. On myös tärkeä muistaa, että laitteilla tehdyt harjoitukset tuovat vaihtelua saliohjelmaan. Niillä voi sitten tehdä vähän suuremmalla painolla, kuin mitä esimerkiksi pelkillä käsipainoilla kykenisi. Juoksua en ole erityisen paljoa harrastanut, ja kun toissapäivänä juoksin elämäni ensimmäisen Cooper-testin, en pärjännytkään niin hyvin. 

Hyvillä mielin olen silti lähdössä maanantaina. Joutuuhan sinne monet pojat vuodessa, joista luultavasti moni ei millään tapaa kohenna kuntoaan armeijaa varten, ja elävinä ne sieltä takaisin näyttävät tulevan. Tiedostan kyllä sen tosiasian, ettei naista ja miestä voi verrata toisiinsa fyysisesti, mutta siitähän syystä tässä ollankin puntattu (ja vähän lenkkeilty).

 

 

Go' kväll!

I övermorgon kommer jag att sätta mig i en bil, vars främre stötfångare därefter styrs mot Huovinrinne, Säkylä och militärtjänsgöring. Jag bör väl också medge, att jag får skjuts. Det lär vara likväl jag som mina föräldrar, som är nervösa över att jag äntligen ska rycka in. Sedan är det väl bara att dumpa mig där.

Förberedelserna började jag med redan då jag återvände hem till Finland på hösten. Nödvändiga papper och diverse ting har jag samlat på ett och samma ställe, och faktiskt var det senast idag jag var till Prisma och köpte några par iddrottsstrumpor. I morgon ska jag gå och träna benen på gymmet. Jag kan kanske nämna, att jag (bortsett från den tid jag tillbringade på Kreta) övat styrketräning på gymmet i ungefär ett år. Med detta började jag på grund av att mitt drömyrke är av ett lite mer krävande slag på den fysiska fronten. Nu torde min muskelstyrka vara i en hygglig form inför militären. 

Träningen på gymmet har byggts upp av olika benböjningar, bänkpress med både stång och hantlar, marklyft och roddövningar, samt av specifikt utvalda muskler stimulerande rörelser. Jag har använt mig av friva tyngder och olika taljor, samt ibland av motsvarande maskiner. Det som jag anser att är själva poängen med styrketräning, är dock med fria tynger eller hantlar utförda övningar. Då arbetar även de muskler som stadgar rörelsen, dvs. gör den stabil, och koordinationen förbättras. Det är trots detta bra att minnas de otaliga maskinerna, som kryddar upp styrketräningen på gymmet. Då kan man också ha lite mera tyngd, än vad man skulle klara av med t.ex. hantlar. Löpning, eller joggning har jag inte tränat så mycket. I förrgår sprang jag mitt livs första Cooper-test, och som förväntat klarade jag mig inte så bra. 

Nu är jag dock på väg med ett glatt lynne på måndag. Det är ju flera killar som gör lumpen varje år. Jag tvivlar på att alla av dem tränar inför denna prövning och ändå ser de ut att komma tillbaka vid liv. Visst är jag medveten om att man inte kan jämföra en kvinna med en man när det gäller fysiska egenskaper, men det är ju därför jag har styrketränat (och joggat. Lite.). 

 

 

~Anna

 

Hei!

Muistatte ehkä, että olin Kreetalla töissä kesällä. Tällä hetkellä on tapahtumassa jotakin täysin erilaista, mutta olen silti hyvin innoissani.

Jo viimekeväänä täytin eri kyselyjä ja papereita, jotka lähetin (itse asiassa kävelin omilla jaloillani viimeisenä palautuspäivänä) Varsinais-Suomen aluetoimistoon. Nämä kaavakkeet olivat välttämättömiä, jos edes halusin valintakokeeseen. Eli, mistä nyt puhun? Valintakoe on naisia varten kehitelty koe tai haastattelutilaisuus, jos haluaa suorittaa Naisten vapaaehtoisen asepalveluksen. Tyttö ei siis voi suoraan marssia poikien kutsuntoihin ja ilmoittaa haluavansa armeijaan. Papereita pitää täyttää ja sitten saa kutsun omiin kutsuntoihin, jotka siis sisältävät tämän valintakokeen. 

Minut hyväksyttiin suorittamaan vapaaehtoinen asepalvelus, ja sain palvelukseenastumismääräyksen 6.1.2014 Porin Prikaatiin, eli Säkylään. 

Nyt on enää alle viikko jäljellä ennen palvelukseen astumista. Jännittynyt olen ollut viimeisen kuukauden ajan. Kestääkö kunto? Kestääkö kantti? Mitä jos kaikki menee ihan päin helvettiä? Näihin kysymyksiin saan vasta vastauksen Säkylässä, mutta olen muodostanut käsityksen siitä, miten tulen pärjäämään. Sitä en vielä paljasta, katsotaan, miten käy!

 

 

Hej!

Ni kanske minns att jag var till Kreta och jobbade på sommaren. Den här gången är det något helt annorlunda på gång, men jag är väldigt ivrig trots det.

Redan förra våren fyllde jag i papper efter papper, som jag skickade (egentligen gick jag med mina egna ben) till Egentliga Finlands Regionalbyrå. Dessa enkäter var oungängliga för första steget mot en frivillig militärtjänsgöring för en kvinna. Efter att dokumenten granskats, blev jag inkallad till damernas uppbåd. Vårt uppbåd innehåller även en intagningskontroll. Flickor blir alltid intervjuade före de antingen antas eller icke antas. En flicka kan alltså inte marshera in på killarnas uppbåd och anmäla sig som frivillig. Man måste fylla i alla papper, och sedan blir man inkallad på uppbåd, vilket innehåller intagninskontrollen och intervjun. 

Jag blev antagen för att utföra en frivillig militärtjänsgöring. Försvarsmakten beordrade mig att infinna mig den 6.1.2014 på Björneborgs Brigad i Säkylä. 

Nu har jag under en vecka kvar hemma, innan jag rycker in. Spänningen har varit konstant under den senaste månaden. Håller konditionen? Är jag tillräckligt hårdkokt? Men om allt går åt helvete? Dessa frågor får jag svar på först i Säkylä. Jag har dock en egen uppfattning om, hur jag kommer att klara mig. Den vill jag inte avslöja ännu. Vi får se, hur jag klarar mig!

 

~Anna