Vasen, vasen, vasen!

Nyt on ensimmäisille lomille päästy, ja ajatukset ovat sekä selkiytyneet, että sekoittuneet. Ensimmäinen viikko oli selvästi raskaampi kuin toinen. Yritettiin tutustua oman tuvan asukkaisiin, siinä samalla vähän niihin poikiinkin (se ei onnistunut niinkään helpolla). Kaikki oli uutta, vapaa-aikaa ei herunut, asiat piti osata heti ensimmäisen opetuskerran jälkeen ja kaikki oli muuten vaan sekaisin. 

Mistä aloittaisin? On niin paljon kerrottavaa, mutta kaikkea en millään voi tai pysty tähän tiivistämään. Ensin fyysinen puoli. En vielä missään vaiheessa ole tuntenut, että jäisin jälkeen. Ei meillä tosin ole ollutkaan mitään liikuntaharjoituksia, poislukien marssi, johon en voinut osallistua pienen jalkavamman vuoksi. Seuraavaa marssia odotan innolla, sillä sellaista en ole siviilissä kokeillut. Uintitesti oli torstaina, ja siitä selvisin helpolla. Seuraavaksi on muistaakseni lihaskuntotesti. Olen kotona kokeillut, ja suhteellisen hyvin luulen pärjääväni. Cooper-testi on ainoa, jota stressaan. Juokseminen ei ole koskaan ollut mun lempilaji. Vähän olen valmistautunut lenkkeilemällä, mutta tiedän, ettei tulos tule olemaan mitenkään hääppöinen. 

Sitten henkinen puoli. Mulla oli rankkaa juuri tällä taholla. En ala täällä blogissa purkamaan omia aatteita ja ideaalejani, mutta alussa oli erittäin vaikeaa muistaa, että saan ajatella miten haluan, kunhan toimin käsketyllä tavalla. "Aivot narikkaan" käsite on mielestäni huono kuvaamaan sitä, millä mielellä armeijaan kannattaa lähteä. Itse en jättäisin aivojani narikkaan missään tilanteessa, varsinkaan varusmiespalveluksessa. Omat mielipiteeni ja aatteeni ovat aivan liian tärkeitä siihen, että antaisin muiden ihmisten tai valtakunnalliset instituution niihin vaikuttaa jättämällä oman päättelykykyni tyystin pois. Pää pitää pitää kylmänä ja antaa asoiden mennä toisesta korvasta sisään, ja sitten toisesta ulos. Siinä välissä voi sitten noudattaa niitä annettuja käskyjä ja ohjeita. 

Tytöllä tukijoukkoja on aina vähemmän armijassa, mutta luulen uskaltavani sanoa, että olemmekin juuri siitä syystä paljon tiiviimmin toisiamme tukemassa, kuin pojat. En väitä, etteivätkö pojat osaisi tukea toisiaan, mutta luonnollisesti vähemmistö isossa yhteisössä muodostuu tiiviimmäksi, kuin enemmistö. 

En nyt tällä kertaa kirjoittele enempää. Jos jaksan, saatan vielä tehdä yhden postaukset ennen takaisinlähtöä maanantaina. 

 

 

Vänster, vänster, vänster!

Nu har jag permis för första gången. Jag är både förvirrad och mer säker om vissa saker. Den första veckan var mycket mer krävande och tyngre, än den andra. Man skulle bekanta sig med sina rumskompisar, men även också med killarna (vilket inte var så enkelt). Allting var nytt, ingen fritid, det skulle gå rätt till efter att det en gång hade visats och allting var annars bara upp och ner. 

Var ska jag börja? Det finns så mycket jag vill berätta, men det är omöjligt för mig att klistra ihop allt det till ett paket. Först det fysiska. Det hände inte en enda gång, att jag kände att jag inte skulle ha orkat. Det enda vi haft i moitonsväg är ju faktiskt en marsh, som jag inte kunde delta i på grund av en mindre skada i foten. Jag väntar ivrigt på nästa marsh, för det är något jag inte varit med om tidigare. Vi hade ett simtest på torsdag, vilket jag klarade av lätt. Till näst har vi ett konditionstest för muskler, om jag minns rätt. Jag har provat övningarna hemma, och jag tror att jag kommer att klara mig ganska bra. Cooper-testet är det enda fysiska test jag stressar inför. Jag har aldrig gillat att jogga, men nog har jag lite tränat inför det. Jag vet dock, att resultatet inte kommer att vara särskilt bra. 

Sedan det psykiska. Jag hade det ganska tungt med just det här. Jag ska inte gå in på mina egna ideal eller tankesätt här på nätet, men i början hade jag svårt att minnas, att jag kan tänka vad jag vill, bara jag gör vad som sägs. "Aivot narikkaan", vilket betyder att man inte själv behöver tänka, tycker jag att är fel attityd att börja sin militärtjänstgöring. Själv skulle jag aldrig låta bli att tänka själv, speciellt i lumpen. Mina egna värden och ideal är för viktiga för att jag ska låta andra människor eller en statlig institution påverka dem genom att själv sluta tänka. Man bör hålla huvudet kallt och låta allt komma in genom ena örat, och sedan ut genom det andra. Under denna process ska man ju sedan givetvis följa de givna beordran och anvisningarna.

Som flicka har man alltid färre stödtrupper i militären, men jag tror vågar påstå, att vi just därför är mycket närmare varandra, än killarna. Jag säger inte, att pojkar inte kan stöda varandra, men det är naturligt, att en minoritet i ett större koncept alltid står närmare varandra, än majoriteten. 

Jag ska inte skriva något mer nu, men om jag orkar, gör jag möjligtvis ett till inlägg före jag ska tillbaka på måndag. 

 

 

~Anna