Iltaa!

Eilen tapahtui jotakin merkittävää armeijan suhteen. Mut kotiutettiin, mutta ihan omasta päätöksestäni. Jotkut tiesivät jo, että mun aatteet ja arvot eivät kohtaa armeijan aatemaailman kanssa. Ennen tämän kirjoituksen julkaisemista tiesivät keskeyttämisestäni lähiomaiseni sekä kasarmilla olevat. Halusin pitää asian salassa vähän aikaa, jotta voisin tulla kotiin rauhassa.

Palasin jo lauantaina kahden päivän lomille, koska virallinen kotiuttaminen tapahtuisi vasta tiistaina. Lopullisen päätöksen tein siis lauantaiaamuna.

Mitkä olivat sitten keskeyttämisen syyt? Kuten sanoin, omat näkemykseni eivät kohtaa Puolustusvoimien toimintatapojen kanssa. En välttämättä muista kaikkia asioita mainita tässä, mutta keskustelen mielelläni lisää, jos kysymyksiä ilmenee.

Ensimmäiseksi se, miten alokkaita kohdellaan. En ottanut huutoa, komentamista tai haukkumista kertaakaan henkilökohtaisesti. Tottakai se ärsyttää, kun omasta mielestä turhista asioista huudetaan jne. Mulla heräsi tästä kokoajan vain yksi kysymys. Mihin tällaisella toiminnalla pyritään? Sillä tavoitellaan tottelevaisuutta, alistumista käskyille kyseenalaistamatta sekä ryhmän tehokasta ja nopeaa toimintaa.

Seuraavaksi kysynkin, miten huutaminen, komentaminen ja haukkuminen voi johtaa parhaimpaan mahdolliseen tulokseen, kun se väistämättä herättää alokkaiden keskuudessa vastustusta, ärtymystä ja kiukkua? Kaikki nämä ovat ihmisen luonnollisia reaktioita kyseisiin toimintatapoihin. Tuvan kesken huomasimme, että jo joukko-osaston sisältä löytyi inhimillisempääkin johtamista, jolla varmasti päästiin ainakin yhtä hyviin, ellei parempiin tuloksiin. 

Tässä kohtaa lienee syytä mainita, että sota omasta näkökulmastani on täysin turhaa, eikä se johda mihinkään. Siitä syystä sitä ei myöskään mun mielestäni kuuluisi harjoitella, eikä sen käymiseen varautua. Sen sijaan konfliktien ratkaisemiseen pitäisi etsiä uusia tapoja ja samalla ehkä myös laajentaa kaikkien näkemystä ihmiskuntaa koskevien asioiden suhteen. Sivuutan nyt tämän ajatuksen, ja keskityn siihen, että sodan käyntiä harjoitellaan. Sota ei koskaan ole kiva asia, mutta jos sen käymiseen varaudutaan, kannattaa mahdollisimman hyvän lopputuloksen saavuttamiseksi kouluttaa joukot toimimaan yhtenäisesti. Kritisoinkin tapoja, jotka mielestäni eivät johda tähän tavoitteeseen. Eikö alokkaita kannattaisi johtaa ja kouluttaa oikeasti joukkuehenkeä rakentavalla ja motivaatiota lisäävällä tavalla? Vaikka armeija perustuu hierarkiaan, voisi se mielestäni harkita toimintatapojensa avartamista ja nykyaikaistamista. Tänä päivänä tiedetään ihmisestä, ihmisen käyttäytymisestä ja toiminnasta ryhmässä sekä erilaisista johtamistavoista niin paljon enemmän, että armeijankin olisi aika tarkistaa menetelmiään. 

Toinen itselleni ristiriitainen asia oli se, että armeijaan periaatteessa mennään opettelemaan tappamista. Evankelis-luterilaisen kirkon jäsenenä on vastenmielistä harjoitella jotakin, joka kielletään kymmenessä käskyssä. Jos sota syttyisi jostain itselleni riittämättömästä syystä (huomioi, että en haluaisi sotia missään tilanteessa tai mistään syystä), tuntuisi kamalalta tähdätä kiväärin piippu toista ihmistä kohti. 

Kun olin viikonloppuna kotona lomilla ennen lopullista kotiuttamista, huomasin myös seikan, joka helpotti omaa pahaa mieltäni keskeyttämisen suhteen - enhän mä armeijaan lähtenyt sitä keskeyttääkseni. Katselin poliisikoulun hakuvaatimuksia, ja minun kannaltani erittäin olennainen asia oli muuttunut tämän vuoden alusta lähtien. Vuoden työkokemusta ei enää tarvita, joten ainoa syy miksi armeijaan lähdin, poistui. 

Armeija itsessään on ainutlaatuinen kokemus, kunhan siellä oleminen ei tunnu liikaa itseään vastaan sotimiselta, vaan hyödylliseltä ja tarpeelliselta. Kehotan kuitenkin tyttöjä sekä poikia kuuntelemaan tarkkaan, miten itse tuntee ennen palvelukseen astumista ja armeijassa palvellessaan. 

Go' kväll!

Det hände något anmärkningsvärt gällande min militärtjänstgöring igår. Jag blev demobiliserad, det vill säga att jag i mitt fall avbröt tjänstgöringen av egen vilja. Några visste redan, att mina egna värden och idéer inte gick samma väg med militärens riktning. Innan jag publicerat detta inlägg, visste bara min familj och de på kasernen om att jag avbrutit. Jag lät bli att berätta åt någon, för att jag ville komma hem i lugn och ro. 

Jag kom hem redan på lördag på permis, för den egentliga demobiliseringen kunde först utföras på tisdag. Det slutliga beslutet gjorde jag alltså på lördag morgon.

Varför beslöt jag att avbryta? Som jag tidigare nämnde, ser jag inte lika på saker, som Försvarsmakten. Jag kommer kanske inte ihåg att ta upp allting här, men jag diskuterar gärna vidare, om det uppkommer frågor. 

Jag ska börja med att ta upp hur rekryterna blev behandlade. Jag tog aldrig skrikandet, befallandet eller skällandet personligt, men visst börjar det bli irriterande efter en stund, då man hela tiden för höra om för en själv onödiga saker. Jag började dock tänka på en enda fråga, vad strävar man efter med denna verksamhet? Man strävar efter lydnad, att underordna sig efter order utan att ifrågasätta dem samt snabbt och effektivt handlande i grupp. 

Nu undrar jag, hur kan skrikande, befallande och skällande skulle kunna resultera i det bästa möjliga, när det ofrånkomligen väcker motstridighet, irritation och vrede hos rekryterna? Dessa tre är naturliga reaktioner hos människan, då hon blir behandlad på ifrågavarande sätt. På mitt rum märkte vi dock, att det redan inom kompaniet fanns mänskligare ledarskap, som säkert ledde till minst lika bra, om inte bättre resultat. 

Nu lär det nog vara bra att nämna att krig enligt mig är totalt onödigt och att det inte leder till något. Därför tycker jag inte heller att man ska öva eller förbereda sig inför det. Däremot borde man söka nya sätt att lösa konflikter på och samtidigt kanske vidga allas syn gällande frågor som angår alla folk. Nu ställer jag denna tanke åt sidan, och koncentrerar mig på att vi övar oss att kriga. Krig är aldrig något trevligt, men om man förbereder sig inför det, lönar det sig att träna trupperna till att handla enhetligt för att uppnå det bästa resultatet. Detta är orsaken till att jag kritiserar de metoder, som används för att uppnå saker, som de enligt mig inte direkt leder till. Vore det inte mer ändamålsenligt att leda rekryterna på ett sätt som på riktigt stöder gruppdynamiken och ökar motivationen? Även om militären bygger på ett hierarkiskt system, kunde den enligt mig överväga att vidga och modernisera sina tillvägagångssätt. I dag vet man så mycket mer om människan, hur hon beter sig och handlar i grupp och om olika sätt att leda, att det också vore tid för militärmakten att granska sina metoder. 

En annan sak som var mycket svår för mig, var att man i princip lär sig att döda i militaren. Som medlem av den Evangelisk-lutherska kyrkan, känns det knasigt att öva sig i sådant som förbjuds i de tio budorden. Om ett krig bröt ut på grund av något för mig otillräckligt skäl (observera, att jag aldrig skulle vilja kriga i någon situation), skulle den kännas hemskt att rikta pipan på geväret mot en annan människa. 

När jag var hemma på permis på veckoslutet före jag slutligen skulle hem på tisdag, märkte jag också en sak som lättade på mitt egna dåliga humör gällande avbrytandet. (Inte hade jag ju ryckt in för att sedan komma hem genast.) Jag läste om ansökningskriterierna till polisskolan, och en för mig mycket betydande sak hade ändrats från och med början på året. Man behöver inte längre en ett års arbetserfarenhet, så den ända orsaken till att jag skulle göra militärtjänst, fanns inte längre. 

Att utföra militärtjänst i sig själv är en enastående erfarenhet, då tillvaron där inte känns som att gå emot sina egna värden, utan som nödvändig och nyttig. Jag råder dock alla pojkar och flickor till att lyssna på sig själva, hur känner de före de ska rycka in och under deras beväringstid.

~Anna